L’énergie verte européenne sous la menace de poursuites judiciaires estimées à plusieurs milliards de dollars

Hot om miljardstämningar kan stoppa grön energi i EU

BRYSSEL. Till år 2050 ska EU ha fasat ut all kol och olja. Men det kan bli dyrt. Internationella energibolag kan använda ett nästan okänt avtal för att begära flera miljarder kronor i förlorade intäkter. Och Sverige har fått en central roll.

Abbruzzo är en region i Italien vid Adriatiska havet, strösslad med fiskebyar och vinodlingar som fylls med turister om somrarna. Allt var en idyll, tills en dag 2008:

– Från kusten såg vi en liten plattform sticka upp ur havet. En styggelse. Vi gick ihop, började fråga myndigheterna och gjorde våra röster hörda, säger Enrico Gagliano, grundare av rörelsen ”No Triv” (ungefär: ingen utvinning).

Protesterna mot oljeplattformen växte – för det var en oljeplattform de hade sett. I kuststäderna demonstrerade tiotusentals och politikerna tog intryck: år 2015 förbjöds oljeborrning inom 12 sjömil från kusten. Miljörörelsen jublade.

Men alla var inte lika nöjda. Det brittiska företaget Rockhopper Exploration som köpt oljefältet, stämde den italienska staten genom Energistadgefördraget, ett internationellt avtal som få i Italien vid det laget hade hört talas om.

Energistadgefördraget klubbades år 1994 av ett femtiotal länder, framför allt EU-länderna och vissa länder i Centralasien. Avtalet innehåller en investeringsskyddsklausul. Den ger energiföretag rätt att stämma stater för förlorade investeringar och framtida vinster.

Det brittiska företaget som investerat i Abbruzzo-regionen begär nu 2,3 miljarder kronor i kompensation.

Energistadgefördraget har sammanlagt gett upphov till 136 kända tvister mellan investerare och stater. Och det antalet väntas öka när EU-länderna ska fasa ut den fossila energin för att uppfylla löftet att vara helt klimatneutrala 2050.

Cornelia Maarfield på miljöorganisationen Climate Action Network säger att Energistadgefördraget hotar att sätta käppar i hjulen för Europas gröna omställning.

– När en stat bestämmer sig för att fasa ut fossila bränslen, kan energiföretag kräva kompensation. Det är ett hinder för stater som vill leva upp till sina klimatmål, eftersom de är rädda att bli stämda, säger hon.

Tvisterna avgörs inte i vanliga, offentliga domstolar, utan i någon av tre internationella tvistenämnder: Världsbankens tvistenämnd Icsid i Washington, FN:s tvistenämnd Unicitral – och Stockholms Handelskammares skiljedomsinstitut SCC.

Handelskammaren är en helt privat organisation och de tvister som SCC hanterar – ett par hundra om året – är absolut hemliga. Totalt har skiljedomsinstitutet löst 30 tvister som rör Energistadgefördraget.

Just nu pågår internationella förhandlingar om att modernisera Energistadgefördraget, bland annat att definiera investeringsskyddet snävare.

I de här förhandlingarna har de 27 EU-länderna en gemensam linje. EU vill skriva in att stater har rätt att lagstifta för att nå Parisavtalet, även om det hotar företags förväntade vinst. EU vill också införa en permanent tvistelösningsnämnd, för att öka insynen och rättssäkerheten.

Parallellt med de komplexa och långsamma internationella förhandlingarna diskuteras i flera EU-länder en slags ”plan B”, att sluta använda energiavtalet inom EU.

Frågan väcktes 2018, då EU-domstolen slog fast att bilaterala investeringsskyddsklausuler mellan EU-länder inte var förenlig med EU-rätten. EU-kommissionen anser att detta bör tolkas som att också Energistadgefördragets investeringsskyddsklausul ska skrotas inom EU. De flesta EU-länder, däribland Tyskland, Frankrike, Spanien, Polen och Nederländerna går på samma linje.

Effekten av ett sådant beslut skulle bli enorm. Investerare och stater inom EU står nämligen för två tredjedelar av alla energitvister. Det senaste exemplet är när, för bara några veckor sedan, det tyska energibolaget RWE stämde Nederländerna på 14 miljarder kronor, för att landet bestämt att fasa ut all kolkraft till 2030.

Bara Sverige, Finland, Malta, Luxemburg, Slovenien och Ungern stretar emot och vill invänta att EU-domstolen yttrar sig specifikt om Energistadgefördraget. I Sverige har denna avvaktande linje stöd av samtliga partier förutom Vänsterpartiet i riksdagens EU-nämnd.

Samtidigt som Sverige driver på för tuffare klimatmål inom EU, bromsar man när övriga EU vill stoppa de kompensationskrav som kan göra EU:s gröna omställning mycket dyrare – kanske för dyr för att genomföras. Varför det?

Av tradition värnar Sverige internationell handel och en regelstyrd världsordning. Man kan rentav se rättssäkerhet som en svensk exportvara, vilket Stockholms Handelskammares skiljedomstol är ett exempel på.

Internationell tvistelösning skapar också en positiv Sverigebild utomlands. Under 1980-talet fick kinesiska statliga bolag bara ta sina tvister till ett kinesiskt skiljeförfarandet eller till Stockholm, berättar handelskammarens generalsekreterare Annette Magnusson. När Kina så småningom öppnade upp och företag ville in på den nya marknaden, gynnades svenskarna.

– Den sortens ”goodwill” spiller över på svensk exportindustri och det svenska varumärket. Det är otroligt värdefullt, säger Anette Magnusson.

Just Energistadgeavtalet är också ett avtal som Sverige som land hittills har tjänat på ekonomiskt. Till skillnad från flera av de EU-länder som nu vill slopa det. Det australiensiska gruvbolaget Aura Energy hotade visserligen att stämma Sverige 2018 efter att riksdagen hade förbjudit uranbrytning. Men eftersom Australien bara skrivit under, men inte ratificerat, Energistadgefördraget, blev det aldrig mer än hot.

Jonas Hallberg på Kommerskollegium säger att det är uppenbart att avtalet behövs inom EU.

– Det är bara att titta historiskt. I nästan alla fall som svenska investerare stämt andra länder så har det varit andra EU-länder.

Sverige är också part i målet i den största pågående energitvisten. Efter kärnkraftskatastrofen i Fukushima beslöt Tyskland år 2011 att helt avveckla kärnkraften – inklusive ett par kraftverk som Vattenfall var delägare i. Vattenfall kompenserades inte av tyska staten. När Sverige stängde Barsebäck fick däremot det tyska bolaget Eon kompensation. Detta, anser svenska regeringen, är bevis på att energiavtalet behövs.

Så statliga Vattenfall kräver tyska staten på 62 miljarder kronor för investeringar och uteblivna intäkter, enligt personer med insyn. Det är ungefär lika mycket som hela den svenska försvarsbudgeten.

Rättsprocessen har nu hållit på i över åtta år i Världsbankens skiljedomstol Icsid, och domen väntas falla i maj.

Men Vattenfall har också drivit fallet i en vanlig tysk domstol och har där fått rätt till kompensation.

Varför gå vidare till en privat tvistenämnd?

Markus Fischer, företagets pressansvarige, skriver till DN att ”vid det laget var chansen att lyckas åberopa ett lokalt skydd väldigt osäker”.

”I motsats ger Energistadgefördragets tvistelösningssystem möjlighet att begära kompensation direkt, det är designat för investerarskydd och ger generellt sett ett skydd i rätt tid.”

Pia Eberhardt från den lobbygranskande organisationen Corporate Europe Observatory säger att det inte handlar om rättvisa, utan om pengar.

– För mig visar fallet att Tysklands rättssystem fungerar. Vattenfall fick sin sak prövad. Ändå fortsätter företaget med det parallella förfarandet och kräver mer än tio gånger mer pengar än vad experter tror att det kommer att få enligt tysk lag, säger hon.

Faktaruta: Investeringar som skyddas

Investigate Europe har kartlagt vilka fossila investeringar i Europa som skyddas av Energistadgefördraget, alltså som ägs av utländska företag från länder som skrivit under fördraget.

Sammanlagt rör det sig om 3.500 miljarder kronor som är investerade i kol- och gaskraftsverk, olje- och gasfält, LGN-terminaler och pipelines.

För Sverige är siffran 47 miljarder kronor.

Beräkningarna bygger på uppgifter från Global Energy Monitor och Price of Oil.

Utebliven framtida vinst är inte medräknat, vilket innebär att den potentiella kostnaden för EU-länderna att fasa ut fossila bränslen kan vara mycket högre.